Att lära sig fysiska färdigheter och olika undervisningsstilar från en taekwondo-coachs synvinkel

Hur lär sig en person nya motoriska färdigheter?

En person lär sig sina första motoriska färdigheter innan han föds, och efter att ha kommit in i världen accelererar denna process enormt, precis som all annan inlärning. Spädbarn, småbarn och småbarn är som svampar, absorberar information och färdigheter från sin omgivning och försöker tillämpa dessa med varierande framgång och kopplar dem till redan lärda enheter. Till exempel, ett barn som lär sig gå försöker ihärdigt att behålla sin balans, och varje snubblande korrigerar prestationen mot den korrekta implementeringen. Det är värt att notera att barnet inte behöver verklig verbal eller ens upprepad visuell undervisning, men inlärningsprocessen är självförstärkande. Självklart påskyndar uppmuntran, hjälp och eventuell belöning från stolta föräldrar inlärningen.

Förenklat är inlärningsprocessen i stort sett densamma, oavsett om det handlar om att lära sig gå eller tekniken med en roundhouse-kick.

Först och främst behöver eleven någon form av visuell, verbal eller en kombination av dessa modeller av motorisk prestanda. Ett barn som lär sig gå har tittat på sina föräldrars inspelning länge, och motivationen att själv kunna göra det är uppenbar. Rörelsen snabbar upp avsevärt, det är lättare att nå för att greppa saker och föräldrar blir helt klart entusiastiska över företag. En entusiast som övar rundsparken får å andra sidan muntliga instruktioner från tränaren om de olika faserna och utförandet av sparken. Nästan utan undantag följer också en visuell modell av den färdiga kicken på berättandet. Hobbyistens uppmärksamhet och motivation att lära sig nya färdigheter påskyndar eller bromsar avsevärt inlärningen av färdigheten. Coachen och verksamhetsmiljön är mycket avgörande i detta avseende.

Redan under modellen formas en disposition av föreställningen i elevens sinne och nervsystemet som styr de aktuella rörelsebanorna aktiveras. När man lär sig nya färdigheter skapas nya nervkopplingar i hjärnan och samtidigt kopplas den varelse som lärs in till något redan lärt. Till exempel är en snurrspark ungefär detsamma som en frontspark, i vilket fall de nerver som skapas med den redan inlärda färdigheten hjälper också till att lära sig nästa färdighet. Imitationsfasen är till stor del omedveten bearbetning, men att rikta uppmärksamhet och koncentration till ämnet som ska läras kommer givetvis att påskynda inlärningen kraftigt, medan en försvagning av uppmärksamheten hindrar inlärningen. Ett barn som lär sig att gå kommer att falla om arbetsminnet överbelastas, till exempel med stimuli från en närliggande TV, precis som en elevs prestation av en rundspark störs om han tänker på nästa drinkpaus under inlärningsfasen.

Efter att hjärnan och nervsystemet har arbetats med utförandet av någon sorts modell, prövar eleven det i praktiken. Små barn gör ständigt experiment om hur kroppen beter sig och hur till exempel förskjutning av tyngdpunkten påverkar balansen. På samma sätt kan den som studerar rundsparken otåligt pröva prestationen några gånger medan han fortfarande blir instruerad av tränaren. Det viktigaste steget i all inlärning, särskilt motorik, är att göra det själv. Att lära sig roundhouse kicken genom att läsa stegen i tekniken i en bok, till exempel, är ganska utmanande, om än inte omöjligt. Till exempel bygger bildspråksträning på detta. I det här fallet utelämnas själva tillverkningsfasen och träningen bygger helt på mentala bilder och att genom detta skapa nervkopplingar.

Efter den motoriska prestationen får eleven omedelbar feedback från sin kropp om kvaliteten på prestationen. Ett litet barn som lär sig gå märker effekterna när det snubblar och korrigerar automatiskt prestationen vid nästa försök. På samma sätt märker den som lär sig spinnsparken omedelbart hur kicken känns och åt vilket håll foten hamnar i slutet. En elev i de tidiga inlärningsstadierna kan ännu inte förstå kroppslig feedback särskilt bra eller förstå hur den påverkar kvaliteten på prestationerna. Genom övning och upprepningar utvecklas förmågan att självreflektera och den studerande kan mer och mer exakt uppfatta hela sin prestation, eventuella brister och olika variationer. Feedback på prestationen ges givetvis också av tränare och kamrater.

Eleven kombinerar feedbacken i sitt sinne till en ny modell för korrekt prestation och cykeln börjar om. Så utvecklas färdigheten genom en cykel som bildas av upprepningar och feedback. De neurala kopplingarna och de fysiska egenskaperna som behövs för att utföra färdigheten utvecklas, vilket gör prestationen ständigt lättare och mer automatisk att upprepa. I den inledande fasen av träningen av spinkicken måste eleven fortfarande fokusera på varje delkomponent av kicken separat, och en stor del av arbetsminnet måste reserveras för själva framförandet. Å andra sidan känner en entusiast som utfört tusentals snurrsparkar utförandet nästan automatiskt i olika versioner och kan kombinera det med andra inlärda entiteter, till exempel en matchrörelse eller del av sparksekvenser. Toppatleter får det de gör att se enkelt och enkelt ut, även i snabba situationer. Föreställningar har tränats till att vara så automatiska och nervförbindelser så starka att betydligt mer prestationskapacitet sparas för andra funktioner.

Att lära sig motorik är mest intensivt i barndomen, men även som vuxen kan man tillägna sig nya färdigheter, om än långsammare. Av denna anledning bör barn träna på olika fysiska färdigheter så mångsidigt som möjligt när känslighetssäsongen är på topp.

Att lära sig fysiska färdigheter är alltid en social process

Nästan allt lärande är alltid mer eller mindre en social aktivitet, och särskilt i de tidiga inlärningsskedena betonas omgivningens och lärarens roll. Fenomenologiskt lärande, problemlösning, utforskande lärande och uppgiftsbaserat lärande har varit starka trender i den pedagogiska diskussionen de senaste decennierna och deras metoder har tillämpats mycket inom idrott och idrott. Huvudtanken är att ansvaret för lärande mer och mer överförs till den studerande själv och inlärningsmetoderna handlar mer och mer om att göra saker istället för passiv informationsöverföring. Det är dock viktigt att eleven inte omedelbart kastas ut i djupet utan stöd eller verktyg med vilka lärande kan läras ut i allmänhet. Till exempel. Att reflektera över olika tillämpningar av roundhouse-kick i små grupper kan vara en bra inlärningsuppgift, men resultaten blir dåliga om själva roundhouse-kickövningen fortfarande är i ett skede. Elever kan inte koppla den färdighet de fortfarande utövar med andra enheter eller att förstå variationer i prestationsmetoder.

Coachen, inläraren och verksamhetsmiljön bildar en helhet, vars centrum är de fysiska färdigheter som ska läras.

Alla faktorer i triangeln har olika grad av inflytande i olika situationer. En ung nybörjare behöver till exempel betydligt mer stöd från en coach för att lära sig en ny färdighet än en erfaren vuxen hobbyist. På motsvarande sätt behöver en nybörjare en tydlig och lärandestödjande verksamhetsmiljö, medan en conker kan göra en självständig och lärandestödjande övning även hemma med ledning av en coach.

Eleven själv påverkar resultatet av inlärningsprocessen genom att rikta sin uppmärksamhet och koncentration till undervisningen och själva föreställningen. Lärandet underlättas av en aktiv och nyfiken inställning till den inlärda färdigheten och verksamhetsmiljön. Det syns till exempel genom att ställa ytterligare frågor till tränaren och i aktiv kommunikation med träningskompisar. du kan få ut mycket mer av övningen när eleven medvetet försätter sig själv i ett mottagligt och öppet sinnestillstånd.

Verksamhetsmiljön omfattar t.ex. träningsutrymme, träningsutrustning och träningskompisar. Ett bra utrymme möjliggör mångsidiga övningar och begränsar inte i sig tränarens verktygslåda. Bra utrymme kan också begränsas eller utökas efter behov. Den omfattande träningsutrustningen ger fler alternativ för genomförandet av övningarna och hjälper till att rikta uppmärksamheten och hitta rätt sätt att utföra övningarna. Till exempel kan ett barn som övar på en snurrspark förstå teknikens bana mycket bättre när han har ett mål att rikta sin uppmärksamhet mot. På motsvarande sätt bidrar träningskompisar och kamrater till inlärning av idrottsfärdigheter när alla har en positiv inställning till undervisningssituationen och det ämne som ska läras.

Coachen ansvarar för att planera övningen och styra genomförandet. Ovan nämnda elever och verksamhetsmiljön fungerar som gränsvillkor för övningen. En tränares kärnkompetens är förmågan att identifiera startnivån för elever eller en grupp och planera övningen så att den tjänar deras inlärningsmål bäst. Utmaningen här är förstås de individuella skillnaderna inom träningsgruppen.

Övningarna ska vara tillräckligt utmanande, då skapas nya nervförbindelser och färdigheterna som ska läras kopplas till större helheter. För lätt och monoton övning leder till så kallad överlärning, det vill säga övningen förbättras inte längre marginellt och ökar inte förmågan att tillämpa färdigheten i nya situationer. Istället tär övningar som är för svåra på elevernas motivation när färdigheten inte verkar möjlig i ljuset av nuvarande kunskap. De bästa resultaten uppnås när lätta och svåra övningar blandas inom en enda övning, och inte alltid linjärt från lätt till svår. Till exempel kan en rundsparksövning planeras så att man alltid efter teknikperioden försöker applicera färdigheten att sparka som en del av en svårare helhet, till exempel en matchteknik från en rörelse. Efter detta återgår vi till teknikfasen med ett lite nytt perspektiv.

En tränares professionalism innefattar också att känna till den egna sportens speciella egenskaper och förmågan att tillämpa olika undervisningsstilar för att på bästa sätt tjäna inlärningsmålen.

Speciella egenskaper hos taekwondo som tränings- och sporthobby

Sportens regler och tekniska krav bildar träningens ramvillkor och därmed en unik träningskultur inom sporten. På gräsrotsnivå kan träningskulturer givetvis variera stort, till exempel mellan klubbar eller tränare som undervisar i olika stilar.

Taekwondos sportkrav bildar ett mycket brett och öppet handlingsfält. Endast en klubb får träna:

• Grundläggande tekniker
• Business-serien
• Sparkteknik
• Matcha Taekwondo
• Förkrossande
• Självförsvarsförmåga
• Akrobatik och freestyle-rörelser
• Allmänna fysiska färdigheter
• Stort utbud av fysiska egenskaper

Mångsidighet bör ses mer som en möjlighet än ett hot, även om sportens omfattning och överflöd av undervisningsämnen ibland kan orsaka huvudvärk. Det är väsentligt att förstå att den vida miljön ger en grund genom vilken specialisering inom till exempel tävlingsmatcher genomförs. Nästan utan undantag uppnås de bästa resultaten genom sen specialisering genom att ge en varierad och stimulerande bas och betona specialisering i senare ålder. Taekwondo tillåter sen specialisering mycket väl. Spektrumet av grundläggande färdigheter och fysiska egenskaper som ska utövas är så brett att sidosporter inte behövs vid sidan av, även om detta inte heller är en nackdel. Barn och ungdomar bör tränas i alla aspekter av sporten och uppmuntras att tävla i båda tävlingsformerna, om det överhuvudtaget motiverar entusiasten att tävla. Redan i junioråldern kan man börja flytta tyngdpunkten till till exempel mer intensiv tävlingsträning, men under förutsättning att grundträningen är gjord med tillräcklig omsorg.

Helheten kan förstås genom att tänka på grundläggande färdigheter och fysiska egenskaper som centrum för kärnträning och specialisering som en del av denna helhet. Bilden är en illustration och skildrar inte den komplexa enheten som sådan.

Olika undervisningsstilar i taekwondo

Undervisningssättet beskriver de genomförandemetoder som coachen valt vid genomförandet av övningen. Ungefär olika undervisningsstilar kan jämföras, t.ex. utifrån om fokus för aktiviteten är tränaren, inläraren eller kanske verksamhetsmiljön och sociala sammanhang. Den traditionella undervisningsmodellen i både skol- och idrottsvärlden har varit att gynna lärarledda stilar, där rollen som tränare eller lärare är central och eleverna är i en relativt passiv roll som mottagare. Taekwondo är inget undantag i detta avseende. I en traditionell taekwondoövning visar tränaren modellerna, ger instruktioner och ropar sedan ut takten i kommandostil medan eleverna utför teknikerna unisont. I de mer tillämpliga delarna definierar coachen i förväg hur ansökan ska implementeras och praktikanterna försöker slutföra den enligt modellen.

det som är bra med coachinriktade undervisningsstilar är att de hjälper verksamhetsmiljön och genomförandet av övningen att rulla på ett kontrollerat sätt och enligt planen. Dessutom får eleverna färdiga modeller och verktyg som möjliggör självständigt färdigställande och tillämpning av färdigheten senare. På grund av detta är coachledda undervisningsstilar särskilt lämpliga för undervisning i grundgrupper och barnträningsgrupper.

Ett starkt coachledd förhållningssätt har dock nackdelen att det inte fullt ut tar hänsyn till elevernas individuella skillnader, startnivåer eller självregleringsförmåga. Snabbare och skickligare elever kan inte ta sig till mer utmanande prestationer, medan svagare kan ramla av släden. På motsvarande sätt kan inlärarnas självständiga tänkande och färdighetsrelaterade tillämpningsförmåga ligga kvar på en tunn grund och i det extrema är inlärning och utförande av färdigheten huvudsakligen kopplad till coachen, instruktioner och yttre rytm. Till exempel kan en tävlande som tränats med en kommandostil upptäcka att han inte kan utföra en väl utövad lösningsmodell i tävlingen när sammanhanget ändras från en bekant miljö till en annan.

Elevorienterade undervisningsstilar, å andra sidan, utgår från idén att eleverna i slutändan alltid är ansvariga för sitt eget lärande och att det mest effektiva sättet att lära sig är genom att experimentera och göra. I elevorienterad undervisning används många olika uppgifter och problemlösning, i vilket fall eleverna själva måste göra val och lösningar.

Det som är bra med elevorienterade undervisningsstilar är att de utvecklar kreativ problemlösning och förmågan att tillämpa inlärda färdigheter i mycket varierande situationer. Coachen har också bättre möjligheter att ta hänsyn till gruppmedlemmarnas kompetensnivå och vid behov ge mer stöd till de som behöver det. De som lär sig snabbare kan å andra sidan gå mer effektivt till mer utmanande uppgifter.

De största utmaningarna är å andra sidan relaterade till att inlärarnas självregleringsförmåga eller grundläggande kunskaper inte nödvändigtvis räcker för att arbeta självständigt med de givna målen. I det här fallet förblir undervisningsresultaten dåliga och eleverna har genuina utmaningar att självständigt nå nästa utvecklingsnivå. Det är också betydligt svårare att planera elevorienterade övningar så att intensiteten förblir hård under hela övningen. Hård träning är inget självändamål, men ibland behöver till exempel en fighter som gör kreativ situationsträning också träning där tempot kommer utifrån och prestationerna görs hårt, mycket och de är enkla nog.

Det är värt att komma ihåg att ingen undervisningsstil är rent coach- eller elevorienterad, utan skådespelare är alltid närvarande med olika inriktningar. När det gäller undervisningsstilar är det inte heller värt att leta efter den heliga gralen, som skulle vara det enda korrekta sättet att lära ut idrottsfärdigheter. Det viktigaste är att förstå gruppens startnivå, skillnaderna mellan individer och verksamhetsmiljöns randvillkor och forma övningen utifrån dessa. En mångsidig och självkritisk coach kan testa olika stilar med olika grupper och hitta de mest optimala för olika situationer. Han är också öppen för nya idéer och är i princip redo att ta hänsyn till eleverna, även om övningen är mycket lärarledd eller kommandoliknande. Han kan också erbjuda konkreta verktyg för att gå vidare i den inlärda färdigheten till nästa nivå eller tillämpningsfas.

I följande tabell har de vanligaste undervisningsstilarna sammanställts och en exempelövning har getts för dem alla.

Undervisningsstil	I centrum för undervisningen	Aktivitet och mål	Exempel övning
Undervisning i kommandostil	Tränare	Tränaren visar och förklarar instruktionerna för alla tillsammans. Uppgifterna görs vanligtvis samtidigt på lärarens befallning. Feedbacken är i huvudsak delad och berör hela gruppen. Det tar bara lite utrymme och är det mest effektiva sättet att hålla gruppen under kontroll. Elevens roll är mycket liten.	I form av grundläggande teknikutbildning. Direktören ropar kommandona.
Uppgiftsundervisning och differentierande undervisning	Tränare	Coachen ger antingen gemensamma instruktioner eller separata instruktioner till olika smågrupper, varefter den tilldelade uppgiften övas i ens egen takt. Coachen ger feedback till både grupp och individer. Arbetsuppgifter kan effektivt differentieras med träningsutrustning. Tränaren kan tilldela uppgifterna olika svårighetsgrader och progressioner.	Situationsträning i matchträning. Låt oss öva på en förberedd situation där A sparkar med bakfoten och B gör en bakåtspark som svar. Vi turas om i vår egen takt. Coachen går runt och ger feedback och ytterligare instruktioner.
Undervisning baserad på självvärdering	Elev	Coachen ger uppgiften, men elevens uppgift är att självständigt utvärdera sin prestation. Coachen måste ge tydliga instruktioner om utvärderingskriterierna så att eleven har tillräckligt med verktyg för att korrigera sin egen prestation. Tränaren kan fortfarande vara med och ge feedback.	Kompletta uppsättningar av rörelser övas så att tränaren alltid ger en instruktion mellan övningarna, vad man ska vara uppmärksam på. Eleverna utvärderar sin egen prestation och gör det i sin egen takt.
Guidad insikt och problemlösning	Elev	Coachen ger eleverna ett problem eller en uppgift, men inte en direkt lösning på det. Oftast finns det många lösningar och eleven måste själv tänka på implementeringsmetoden. Coachen kan vägleda insikt med hjälpfrågor och tips vid behov. Verktygen kan effektivt begränsa problem.	Situationsträning i matchträning. Tränaren ger A uppgiften att endast anfalla med främre bensnurr, och B måste utveckla olika defensiva lösningar för detta.
Undervisning baserad på kreativitet	Elev	Coachen ger en uppgift där eleverna ska utveckla något nytt självständigt eller i små grupper utifrån de färdigheter de redan lärt sig. Coachen ger ramarna för uppgiften, men i övrigt är arbetet fritt och tyngdpunkten ligger på kreativ tillämpning av inlärda saker och utveckling av nya.	Barngruppen är indelad i små grupper. Grupperna utvecklar självständigt en kort taekwondoföreställning. Uppgiften kan begränsas till vissa element eller så kan du fritt utveckla displayen efter din egen smak.
Par- eller gruppvägledning	Elever tillsammans	Coachen ger uppgiften eller dess huvuddrag, varefter den övas i par eller grupper så att andra ständigt får feedback och eleverna är varandras kamratlärare. Övningen kan också gå ut på att göra eleverna själva till lärare.	Rörelseserieträning i par eller mindre grupper. En utför föreställningen och de andra ger feedback antingen enligt tränarens instruktioner eller självständigt.
Undervisning med exempel (coach ingår)	Coach och lärande	Coachen ger en uppgift, varefter du gör den själv i par eller i mindre grupper. Coachen måste kunna uppnå de prestationer som man hoppas uppnås med eleverna. Feedbacken är väldigt individuell, men det är svårt att övervaka hela gruppens aktiviteter.	Kretssparring, där tränaren är med och gör det själv. Han ger alltid individuell feedback till vem han än är parad med.

Det är därför värt att testa olika stilar i ditt eget coachande arbete och ärligt utvärdera deras inverkan på lärandet. Även inom en enskild övning kan du variera från en stil till en annan, och ofta är detta det mest effektiva sättet att lära dig något nytt och tillämpa det du redan har lärt dig.