Tankar om idrottens etik

I vår taekwondohall i Konala tränar ett stort antal unga idrottare, vars prestationer inom träning och tävlingar jag har sett inte bara ur fysisk prestationssynpunkt utan också ur dessa ungas entusiasm, passion och inställning till seger och nederlag. Medan jag följt ungdomarna i min egen klubb har jag då och då haft olika uppfattningar om utvecklingen av den här idrottarens personlighet eller den mentala sidan - om man vill säga det - att vägleda utvecklingen av den här idrottarens personlighet. Det var inte i mitt aktiva sinne när jag gick en skidåkning en kväll och satte öronsnäckorna i öronen.

Efter öppningen musik som sätter stämningen Jari Sarasvuo började prata med mig. Först som uppvärmning, några mjuka vårklumpar och SAK:s manna, men Sarasvuos historia värmdes lika snabbt som skidåkaren Petiko i de första bestigningarna av Vitonen och gick vidare till ett ämne som var meningsfullt för mig. Den 7 mars 2016 talade Jari Sarasvuo i sitt YLE Puhee-program [http://areena.yle.fi/1-3329073] om idrottens etik. Eller egentligen om etos, som han beskrev fem arketyper av.

Etos modeller

• Arbetsmoral
• Etos av framgång
• Virtuositetens etos
• Roligt etos
• Vårdens etos

Det var förstås inte Sarasvuos egna tankar och det påstod han naturligtvis inte. Jag tittade på det som sades som en källa Kirsi Hämäläinen avhandling [https://jyx.jyu.fi/dspace/handle/123456789/18557] – Idrottare och tränare i sportens värld: etos, ideal och utbildning i idrottarnas berättelser” – ett förord där dessa begrepp öppnas upp lite. (Själva studien måste definitivt läsas senare vid ett bättre tillfälle.) Jag kände inte igen mig i någonting och jag kände igen mig i alla. Liksom i livet i allmänhet är det verkliga livets yttringar förmodligen inte här heller exakta beskrivningar av deras teoretiska idéer, utan kombinationer och variationer av deras halvvåldsmässigt uppdelade teoretiska modeller.

Jag tänker inte förstöra min subjektiva upplevelse av modellernas relevans för mitt eget etos här, eller vice versa. Och inte ens om möjligheterna att vägleda eller forma unga idrottares etos, vi kommer att lämna detta senare ämne för en separat artikel för senare. Nu tänkte jag skriva några av mina egna tankar om etosmodellens struktur. I regel är jag inte typen som tänker i svart och vitt, och även här tenderar jag att tycka att inget av etoserna är den absolut bästa, ljusaste och mest ambitiösa modellen. En idrottare som följer alla etos till 100 % kommer att träffa en osynlig vägg innan han förverkligar sin fulla potential. Skulle du istället kunna tänka dig det optimala som någon slags cocktail av dessa arketyper, till exempel en etospaj som den nedan?

En optimal etosmodell, finns det något sådant?

Vilken typ av pjäser ska etoset för en optimal idrottare - om något sådant existerar nu - bestå av, om ingen av de färdiga modellerna är perfekta när de är fullt realiserade?

Arbetets etos inkluderar idén om det inneboende värdet av arbete och lidande. Framgång har ingen mening om den inte har uppnåtts genom kompromisslös ansträngning och ändlös borrning. Vissa delar av arbetsmoralen behövs definitivt. Det finns dagar, även längre perioder, när träningen inte känns meningsfull, eller åtminstone trevlig och rolig. Då är det inte dåligt om arbetsetiken får idrottaren att vända sig till träning, även om de i just det ögonblicket inte känner för att vinna tävlingen eller visa någon fantastisk prestation. Men i sin rena manifestation leder arbetsmoralen oftare till sjukdom än till podiet. Så det här kanske inte är huvudkomponenten?

Etos av framgång är förmodligen den giftigaste när den lever fullt ut. I detta etos härrör allt från framgång. Allt. Upp till människovärde. Om det bara spelar roll att vinna och att vara framgångsrik, är en sådan persons stunder av lycka oundvikligen sällsynta. Det hela förblir olyckligt. Ändå har nästan alla som deltar i någon form av tävlingssport spår av detta etos. Jag tror inte att det är någon större fara med dessa revben, så länge de inte får nämnvärt fäste i en människas innersta.

Virtuositetens etos är moraliskt lätt att lyfta och sätta på en piedestal som den enskilt mest livskraftiga etosen inom tävlingsidrottens område. När en person drivs framåt av virtuositet, viljan att prestera överlägset, är idrottens fokus inte träning eller framgång, utan prestation. Detta är en utmärkt utgångspunkt. Vid den tiden kan de krafter som driver denna etos framåt fortfarande ta slut, och det är ingen skada i lite hjälp, till exempel på fronten av borrning eller framgång.

Etos av roligt låter också som en i grunden livskraftig modell. När träning och prestation är roligt följer lätt högkvalitativ träning i kvantitet och kvalitet, vilket i sin tur leder till framgång. När man tävlar i toppen kräver framgången ofta, förutom roligt, den sista touchen av grimasering, som avgör de slutgiltiga vinnarna. Om hedonismen blir vän med nöjets etos, och inte till exempel virtuositetens eller framgångens etos, övergår segern i den slutliga kyrkliga kampen mycket lätt till någon annan.

Vårdens etos fokuserar på gemenskap – att träna och tävla i en kompiskrets som bryr sig om varandra. Detta etos är onekligen bra för att få vara med i individuella idrotter även om det här i efterhand säkert framhålls i lagsporter. Även med min bästa vilja kan jag inte se en toppidrottare som enbart vägleds av detta etos, även om det förmodligen är uppenbart att en lagom dos av omsorgens etos ofta inte är en dålig sak.

Relationer och interaktion mellan etosblock

Flödesschemat för framgång inom sport borde rymma en vansinnig mängd faktorer som påverkar kärnan och bakgrunden, men när det gäller dessa etosblock skisserade jag strukturen enligt följande. Underliggande allt är praktik (arbetsmoralen), som leder till stora prestationer (virtuositetsetiken), som leder till framgång (framgångsetiken). Denna stack underbyggs av etos av omsorg och nöje från dess kanter, som liksom återställer hotet att falla från kanten av stapeln tillbaka till stackmodellen som leder till framgång. I denna modell kan klossarna sedan vara av olika storlek efter olika personligheter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Teemu Heinos blogg på HOJOMI.ES våren 2016. En tung sak blir aldrig gammal!